.: Livet som mest :.

Det kryper i kroppen.
Kan inte sitta still. Inte koncentrera mig.

Jag bara längtar å längtar å längtar.
Fredagen på jobbet kommer vara helt outhärdlig.

Och hur ska jag kunna sitta i skolbänken, dra mig igenom teoripassen?
Sikta med en strömförsedd nål mot minimala hårsäckar?
Det säger ju sig själv, jag kommer vara en livsfara!
Haha...

Du kommer ju hit iaf.
Ska ta vara på varje minut, njuta av varje sekund.

Sen tar det ju evgheter innan vi ses igen.
2 långa veckor.
Igen.

Det här känns ju helt bisarrt.
Jag har ju haft dig så nära så länge, och nu har vi hamnat här.
Och vart hamnar vi sen?

Allt känns helt upp och ner men ändå så bekant.

Det känns ändå som jag alldeles nyss hade kontroll på situationen, mitt liv.
Börjat förstå hur jag skulle tackla situationen.
Nu ska du vävas in igen.

Jag orkar inte hålla på och flytta omkring, studsa fram och tillbaka mellan olika lägenheter på olika orter.
Det har vi gjort, tillräckligt många gånger.
Så vart ska vi ta vägen?
Du och Jag?

Jag har börjat om.
Raderat sådant och sådana som bara varit i min väg, i vår väg.
Sådant och sådana som endast ätit av min energi.
Jag har börjat iaf.

Jag fått perspektiv på saker.
Insett vad som är vitkigt för mig i mitt liv, och vad jag kan vara utan.
Jag ska inte bry mig om vad andra gör, vill, upplever, tycker.
Det enda som är viktigt är vad jag vill.
Jag har haft svårt att fokusera på det förrut. Tänkt för mkt på andra.
Men nu är det andra tider.

Jag är jag.
Och det är jag stolt över.

Och jag vill ha dig, och dig endast.
Det gör mig lycklig.
Just den tanken.