.: Livet som mest :.

Satt och kollade igenom alla gamla inlägg igårkväll.
Har hunnit skriva en del på väldigt kort tid.
Och ännu mer har hunnit hända, ändrats, ändrats om igen under denna tid.

En känslomässig bergochdalbana med en massa turer hit och dit.

Man får en liten klump i magen när allt spelas upp framför en igen.
Det kryper under huden och hjärtat börjar slå i otakt, lite snabbare än vanligt.
Och sen slår man bort det och fokuserar om.

Återgår till nuet och dom känslor som gnistrar inom mig.

Mycket av tiden som jag har haft för mig själv under den här uppstarten av vårt förhållande har gått till att tänka.
Till att känna efter. Att riktigt känna efter.
Att trycka ifrån mig förväntningar från familj, vänner och från Jonas.
Att ställa olika alternativ mot varandra, att göra riskanalyser och vidareutveckla mina tankar om vad jag vill göra med mitt liv.

Mycket återstår. Väldigt mycket.
Men trådarna börjar nystas upp och jag känner mig mer självsäker än någonsin.
Och det är bara början.

Jag har insett att mycket av det jag gjort tidigare har jag gjort för andra.
Jag har inte kunnat stå fullt ut för mina val utan hittat undanflykter och känt ett behova att förklara mig.
Gömma mig.
Förklara mig gör jag väl fortfarande.
Det sitter hårt. Behovet över att alla verkligen ska förstå varför jag gör vissa saker.
Men varför gör jag det?
Den enda jag ska behöva stå till svars för är mig själv.

Så det är väl bara att kavla upp ärmarna och ta tag i livet igen och forma det till något jag kan vara stolt över.
Försöka att inte göra allt på en gång och inte avsluta det ordentligt.
Utan att ge allt den tid det behöver och känna mig nöjd över slutresultatet.
Jag känner mig tillfreds med mina beslut, även fast allt inte kommer gåsom en dans på rosor så är jag iaf medveten om det.
Det kommer bli jobbigt.
Det kommer bli underbart.
Och jag är beredd.