Med ena handen på magen.
Sov med ena handen på magen hela natten, drömde om hur jag kände sparkar och hur bebisen rörde sig där inne.
Idag ska vi dit.
Så jag antar att natten var en slags förberedelse, eller att jag på något sätt ville få en föraning om att allt verkligen står rätt till där inne.
För visst har jag inbillat mig att jag har känt rörelser, men lika snabbt som man tror att man känt något avfärdar jag det som en inbillning.
Jag vill inte lura mig själv, utan förbereda mig på det värsta för att jag inte ska bli så ledsen om något hänt.
Som att det verkligen skulle fungera.
Så man håller på.
Inte trodde jag att det skulle innebära så mkt oro att vara med barn.
Först var det 12 veckors gränsen. Efter det skulle man kunna slappna av.
Men sen kommer den lugna perioden, illamående och allmänna symptom försvinner och man börjar undra om man inbillat sig allt?
Om det hela inte bara är en hallunication.
För man vet ju inte förränns man fått det bekräftat på ultraljudet.
Och efter idag då?
Vad ska jag oroa mig för då?
Jag får nog helt enkelt skärpa mig.
Jag väntar ju faktiskt barn, inte missfall.
Inköp över det vanliga.
En massa ny litteratur har anlänt, har även fått en bok (som jag inte hittade någon länk till) av supersnälla morbror Göran.
En om träning under och efter graviditeten, om mat och hälsa och allt möjligt faktiskt. Blev riktigt överraskad och glad!
Lite omtanke gör så mycket!
Fick även hem en försändelse från H&M igår, mina första mamma(highwater)byxor (hahaha), nu när det börjar bli lite trång i dom vanliga.
Och jag vägrar köpa vanliga byxor i en för stor storlek som jag ändå aldrig kommer ha sen när jag blivit av med extrakilona igen.
Det blev en kjol(svart) i skön trikå också som inte sitter åt en massa.
Slängde iväg en beställning till LaRedoute också, dom hade rea så det var väl bara att passa på...
Inte roligt att lägga ut en massa pengar på kläder man av tvång måste införskaffa.
Utbudet är ju inte det största direkt.
Inte en sån dag.
Känner mig trött och sliten och faktiskt lite febrig.
Den är en sån där dag jag helst hade velat spendera i soffan.
Trist väder är det också som grädde på moset.
Nervös börjar jag bli också.
Vi ska på vårat första ultraljud nästa tisdag
Lika mycket som jag är exalterad är jag livrädd.
Tänk om nått är fel/har gått fel?
Tänk om den lilla inte är frisk eller inte lever längre?
Jag vet att det är onödigt att tänka sådana tankar men det är nästan omöjligt att inte göra det.
Man känner efter hur man mår hela tiden, hur det känns i magen hela tiden.
Undrar om allt går som det ska.
För oavsett om allt det här galna faktiskt pågår i min kropp har jag ju noll kontroll!
Väldigt väldigt obehagligt.
Men samtidigt sjukt underbart.
Man blir ju knäpp för mindre.
Med katt.
Saba den lilla slampan har varit ute och friat i vanlig ordning.
Så nu när föräldrarna byter till ett större hus så tar vi återigen över ansvaret för hyndan under någon månad.
Så hon kan få sina bebisar i lugn och ro så hon slipper flyttkaoset med allt vad det innebär.
Så ledsen gumman, sommaren kommer tillbringas i en lägenhet detta år.
*myyyyyyyyys!!*
Sänkt toleransnivå
Då tackar jag för mig och lägger på.
Undrar om det beror på hormonerna....?
:)
2kg
Och man känner sig som en oformlig klump.
Jag vill ha en kula nu.