.: Livet som mest :.

Då var den första lasten med möbler och lådor på väg, inte till det nya boendet utan till trygg förvaring hos mina föräldrar.
Underbart snälla pappa och jocke hämtade grejjerna imorse, så nu sitterman här på jobbet och är alldeles svettig.
Och sentimental.

Det är påfrestande det här.
Jag vill flytta, men ändå inte.
Jag vill stanna, men ändå inte.

För vad händer sen? Nästa år?

Och vad hjulen har snurrat i huvudet den senaste tiden.
Har svårt att stanna kvar i nuet utan måste alltid tänka på nästa steg, hur kommer det bli?
Efter december.

Jag vill ju egentligen inte bo i Sthlm, men jag vet att det kommer bli bra, har ju en massa trevliga människor där.
Uppsala finns ju fortfarande kvar och jag trivs i staden, men här är man praktiskt taget ensam.
Umeå...Jag älskar Umeå. Men när alla är på väg därifrån/redan har flyttat så känns det som att röra sig mot strömmen. Helt fel i tiden.
Karlstad. Också ett alternativ. Men där har jag ju bara släkt. Inga vänner. Det går inte i längden.

Konstigt nog känns det som att allt sånt här var lättare tidigare.
När man hade en annan att tänka på, när man var två om ett beslut.
Och nu när man bara har sig själv att tänka på så står man där med noll aning. Man vet ingenting.
Hur blev det så?
Från att ha haft en massa tankar och drömmar om framtiden står man nu helt tom.
Jag är inte helt bekväm med den känslan.

Vila...
Jag ska försöka.
Det har ju fungerat hittills. Hitta distraktioner, glömma bort, tappa fokus.
Det är då man helt plötsligt vet. Hittar lösningen, eller den röda tråden som Anncha skulle ha sagt.
För en sån borde det väl finnas, en tänkt väg.
Jag måste bara hitta den. Känna den.

"Det är den som går vilse som hittar de nya stigarna." 
Okänd