.: Livet som mest :.

Sov med ena handen på magen hela natten, drömde om hur jag kände sparkar och hur bebisen rörde sig där inne.

Idag ska vi dit.

Så jag antar att natten var en slags förberedelse, eller att jag på något sätt ville få en föraning om att allt verkligen står rätt till där inne.
För visst har jag inbillat mig att jag har känt rörelser, men lika snabbt som man tror att man känt något avfärdar jag det som en inbillning.
Jag vill inte lura mig själv, utan förbereda mig på det värsta för att jag inte ska bli så ledsen om något hänt.

Som att det verkligen skulle fungera.

Så man håller på.
Inte trodde jag att det skulle innebära så mkt oro att vara med barn.

Först var det 12 veckors gränsen. Efter det skulle man kunna slappna av.
Men sen kommer den lugna perioden, illamående och allmänna symptom försvinner och man börjar undra om man inbillat sig allt?
Om det hela inte bara är en hallunication.
För man vet ju inte förränns man fått det bekräftat på ultraljudet.
Och efter idag då?
Vad ska jag oroa mig för då?

Jag får nog helt enkelt skärpa mig.

Jag väntar ju faktiskt barn, inte missfall.