.: Livet som mest :.

Ja.
Då var det ute.

Som ni kanske förstår så väntar jag och mina underbara sambo barn.
Så om allt går bra *jag håller tummarna* så har vi en liten knodd i Oktober.
Helt sanslöst.

Det går inte en sekund utan att man tänker på det.

Man oroar sig för att det inte ska gå bra, att något ska gå snett.
Man tänker på hur mysigt det ska bli. Hur mycket man längtar. Hur mycket vi längtar.
En massa jobb.

Man kan inte riktigt samla tankarna, allt bara flyger iväg åt olika håll.
Det är så mycket känslor! vet inte i vilken ände jag ska börja nysta.
Så det kommer väl dyka upp något osammanhängande resonemang lite då och då.
Eller ganska ofta.
Nu när jag kan börja ventilera mig lite här.

Just nu känner jag mig bara så lycklig.

Trött.
Illamående.
Svullen.
Hungrig.
Trött.

Och sjukt lycklig!

Helsicke.
Röjde presentgömman igår då Jonas, trots att vågen legat där helt orörd och glömd i evigheter, helt plötsligt fick för sig att han skulle kolla vilka batterier som hörde till.

Stttttooooooooooooopp!
Stå still!
Don´t move!
Vart är du på väg?!

Han stannar med ena benet i luften och ser väldigt konfunderad ut.

Nu vet han om att det finns något han inte får se där under.
En present naturligtvis.

Det var det överraskningsmomentet.
Men han har inte sett paketet än, han vet bara om att det existerar.

     
Imorgon är det alla hjärtans dag, och det som alla andra "högtider" får mig att fundera över det där med presenter.
Jag kan hålla med kören som menar att dessa dagar nuförtinden böra handlar om presenter, om att ge och om att få.
Att grundtanken i det hela på  något vis blir bortglömt i konsumtionshetsen.
Men i samma veva älskar jag ju att ge bort presenter, även fast jag är rätt glömsk och även ibland handlingsförlamad när det kommer till kritan.
Men dessa dagar påminner mig om de människor jag tycker om och vill skämma bort lite extra.
Men om man väljer att inte ge bort en present då, om man inte vill vara delaktig i presenthetsen.
Är man glömsk eller obrydd då? Bryr man sig mer om sina värderingar än om den glädje man skulle ha spritt med en liten present?
För man behöver ju inte lägga ner hundratals kronor utan det är faktiskt så att det är tanken som räknas.
Ett handskrivet brev, en kaka, extra ompyssling i soffan med fotmassage och tända ljus....

Så här sitter jag och funderar på hur jag skulle kunna förgylla morgondagen för mina älskade och samtidigt ramlar tankarna vidare till kommande födelsedagar och konfirmationsbestyr.
För även om det jag skrev tidigare (tanken som räknas och jaddi jaddi jaddi) så är det ändå extra roligt att ge bort något som man vet kommer uppskattas, något som mottagaren alltid velat ha utan att egentligen vetat om det.

Och det är just det som i slutändan gör en handlingsförlamad.



Vad gör ni för speciellt på alla hjärtans dag?

Vår värld...

Här sitter man nersjunken i soffan.
Övermätt.

Har just tryckt ner en kanna med hallonsmoothie.
En kanna.
Tröstdrickande.

Helgen har varit helt underbart mysig.

I fredags var Emma och Oskar här en liten stund innan dom fick tillgång till sin lägenhet.
Sen satt  jag och Jonas och myste i soffan, såg på film och skrek. Eller jag skrek.
För omväxlings skull.
Distrurbia, obehaglig, hua!

Lördagen började jag på skolan, epilering stod på schemat.
Strömförande nålar. Inte kul!
På eftermiddagen gick vi på stan, såg Ciao Bella på bio och lagade en god middag bestående av potatisgratäng m rotfrukter, och lövbiff med kantarellsås.
Och rödvin förstås.
Riktigt gott!

Och idag var vi med Emma och Oscar, hann även ligga ute och sola  och äta pizza i parken.
En riktigt trevlig dag med andra ord!
Äntligen har man fått uppleva lite sommarvärme!

2 veckor känns olidligt långt borta.
Får ont i magen.
Vill ha dig här nu.  Stoppa tåget och få det att vända tillbaka.

Fy.
Saknar dig redan.

Undrar om det fanns kvar några chokladkakor...
Buhu..

Det kryper i kroppen.
Kan inte sitta still. Inte koncentrera mig.

Jag bara längtar å längtar å längtar.
Fredagen på jobbet kommer vara helt outhärdlig.

Och hur ska jag kunna sitta i skolbänken, dra mig igenom teoripassen?
Sikta med en strömförsedd nål mot minimala hårsäckar?
Det säger ju sig själv, jag kommer vara en livsfara!
Haha...

Du kommer ju hit iaf.
Ska ta vara på varje minut, njuta av varje sekund.

Sen tar det ju evgheter innan vi ses igen.
2 långa veckor.
Igen.

Det här känns ju helt bisarrt.
Jag har ju haft dig så nära så länge, och nu har vi hamnat här.
Och vart hamnar vi sen?

Allt känns helt upp och ner men ändå så bekant.

Det känns ändå som jag alldeles nyss hade kontroll på situationen, mitt liv.
Börjat förstå hur jag skulle tackla situationen.
Nu ska du vävas in igen.

Jag orkar inte hålla på och flytta omkring, studsa fram och tillbaka mellan olika lägenheter på olika orter.
Det har vi gjort, tillräckligt många gånger.
Så vart ska vi ta vägen?
Du och Jag?

Jag har börjat om.
Raderat sådant och sådana som bara varit i min väg, i vår väg.
Sådant och sådana som endast ätit av min energi.
Jag har börjat iaf.

Jag fått perspektiv på saker.
Insett vad som är vitkigt för mig i mitt liv, och vad jag kan vara utan.
Jag ska inte bry mig om vad andra gör, vill, upplever, tycker.
Det enda som är viktigt är vad jag vill.
Jag har haft svårt att fokusera på det förrut. Tänkt för mkt på andra.
Men nu är det andra tider.

Jag är jag.
Och det är jag stolt över.

Och jag vill ha dig, och dig endast.
Det gör mig lycklig.
Just den tanken.

Helgen har varit en utmaning och en påfrestning och även en frigörelse.

Jag har insett att man inte kan låta rädslan eller stoltheten styra.
Låta hjärtat visa vägen.

Den här gången ska jag göra rätt.
Göra mig av med allt bagage som tyngt mig. Börja om på nytt.

Spela med öppna kort, visa respekt och ge allt jag har.
Och det gäller även mot mig själv.
Jobba för att inte ta något förgivet, vara ärlig mot mig själv och mina drömmar men att även tänka efter.

Leva i nuet och ta ett steg i taget.

Vi börjar här.